tereseparis

Till att börja med måste jag berätta om tävlingen. Jag är sjukt nöjd! Äntligen slog jag mitt rekord! Jag sprang på 53min vilket betyder att jag äntligen kom under min drömgräns på 55min. : ) Jag som har sagt jag vet inte hur många gånger att "Den här gången ska jag väl ändå klara 55min" men varje gång har jag misslyckats. JAG ÄR SÅ NÖJD MED MIN PRESTATION!

Kl. 8.10 träffades vi imorse på parkeringen vid Stade Duchesnes, min hemmaplan så att säga, och därifrån fick jag skjuts av en förälder till en 11-årig kille som också skulle tävla för Club Cellois de l'athletisme. Jag fick skuts just för att Vélizy, där tävlingen skulle äga rum, ligger lite knepigt beläget och till och med Sarah brukar köra vilse när hon kör dit.
"Tu vas certainement te perdre!" som hon uttryckte sig... 

Väl framme vid tävlingen var det väntan som gällde i ca två timmar för att 10km-klassen började inte förrän 10:30. Så vi hann se de mindre springa 3km. Och två tjejer från min klubb kom tvåa och trea! : )

Sedan var det dags för min klass och jag Galen (en 17-årig tjej) och Manus (en 17-årig kille) värmde upp tillsammans innan. När loppet startade så drog Manus iväg och jag sprang med Galen ett tag innan jag faktiskt sprang ifrån henne. Det var första gången som hon sprang 10km. Direkt hittade jag två gubbar, eller som man så fint uttrycker det på franska: "Deux hommes d'un certain âge", som höll ett bra tempo. Så jag tog rygg på dem och följde dem faktiskt ända in i mål. Vid ca 8km så fick en av tränarna, Sandrine syn på mig och slog följe. Hon uppmuntrade mig och uppmanade mig att hålla tempot. Jag gillar verkligen de här lagandan! Det är mycket roligare att springa med en klubb än helt ensam måste jag säga.
I slutet hade jag faktiskt så pass mycket krafter kvar att jag kunde spurta! Och lagmedlemmarna skrek och hejade då jag sprang  i mål. Tränarna var mycket nöjda med mig eftersom jag hade klarat mitt mål  och till och med sprungit snabbare än så.

Och dessutom... Så fick jag gå upp på prispallen. Jag kom trea i min klass "Les Espoirs"! Okej, det var ingen stor tävling; inte i jämförelse med Tjejmilen etc, men ändå. Jag är stolt som en tupp! Jag fick dessutom en tröja och en telefon som pris.





Den blå klubbtröjan, medaljen och telefonen!


Och igår vad gjorde jag då? Det var ju Fabiennes födelsedag. Men.. jag hann aldrig träffa henne för att hon kom till Paris så sent på kvällen. Vi får helt enkelt fira en annan helg.
På dagen så träffade jag Joanna. Vi tog bussen till Jardin du Luxembourg. Vårt mål var egentligen Pantheon och vi hade hittat en busslinje som gick förbi där, 84:an. Men vi lyckades inte hitta 84:an vi la Gare St Lazare så vi frågade en busschaufför, en mycket sliskig sådan, efter vägen.
"Varför måste ni ta just 84:an? Kan ni inte ta min buss, den går också förbi Jardin du Luxembourg?" sa han till oss med en slemmig blick och cigarett i mungipan. Vi envisades ändock med att fråga efter 84:an och då skrattade han bara åt oss. Det slutade med att vi tog hans buss till Jardin du Luxembourg.

Efter att ha ätit lunch i solen i Jardin du Luxembourg promenerade vi till Panthéon, där vi också gick in. Det kostade hela 4,80euro att gå in! Vi tyckte först att det var hutlöst dyrt eftersom vi inte trodde att det fanns så mycket att se därinne men det visade sig att vi hade fel. Det fanns många gravar att titta på till exempel! Voltaire, Rousseau, Émile Zola, Victor Hugo och Paret Curie är bara några namn på personer som är har blivit "panthéonisé". Ja, det finns faktiskt ett verb som heter panthéoniser!  


Jag framför Panthéon. Det ser ut som att jag är inklippt men det är sant; jag var där. : )


Joanna. Utsikt från Panthéon


Jag och Voltaire. Bakom statyn är hans sakrofag.